Att nolla kolhydraterna...

Jag satte upp ett mål att under sju dagar nästintill nolla kolhydraterna i min kost. Att som absolut mest få i mig 1g kh/dygn. Fakir som det brukar kallas.  Efter sex dagar gav jag dock upp. Jag gjorde det här för att få igång en ordentlig ketos och för att kicka igång en viktminskning. Och jo visst. Det är oerhört effektivt i båda de avseendena. Men alltså nej. Jag mådde verkligen inte bra på den här kosten. Vågen kryper neråt och ketosen är stark men till vilket pris då? Min kropp fungerar och mår som bäst på strikt LCHF-kost. Utan tvekan. Men att äta såhär pass strikt det passar mig inte alls. Jag blev trött och orkeslös, kunde inte alls prestera på gymmet och konditionsträningen ska vi inte ens tala om. Det gick bara inte. För att inte tala om hur oerhört tråkigt det blev att äta. All aptit försvann och allt smakade tråkigt. 

Så jag valde att avbryta mitt försök lite i förtid med en sås gjord på mejeriprodukter. Och det räckte för att hitta tillbaka! Igår kväll åt jag vad som kan ha varit bland det bästa jag nånsin ätit och idag orkade jag springa. Och jag kunde öka på vikterna vid styrketräningen. Sammanfattningsvis så tror jag att fakir kan vara effektivt för att väcka en stillastående kropp men jag tror definitivt inte det är någon långsiktig lösning. För mig som levt med ätstörningar i så många år måste jag dessutom vara extra försiktig med såna här experiment eftersom det lätt slår över till en manisk jakt på kolhydrater. Något jag betvivlar att jag är ensam om. 

Nu återgår jag till mer normal strikt LCHF. Det är viktigt för mig att kunna träna ordentligt och det kan jag när jag äter som jag brukar. Mitt närmsta mål blir att lära mig springa en mil. Inget dåligt mål för en tjockis med ett trasigt knä som blir andfådd bara av att tänka på löpning. Men nu kör vi! Tough Viking 2015 är inte långt bort!